Kan inte vara hemma, vill härifrån nu! Ett steg innan för dörren var allt som behövdes för att jag skulle tappa andan och få tårar i ögonen. Några ord från en människa som jag inte tål fick mig att fly in på mitt rum och smälla igen dörren.  Gömma mig i ett hörn och stanna där. Hoppas på att allt bara ska va en drömm, att jag ska vakna någon annanstans där jag känner mig hemma. But then again, jag hatar drömmar. Vill aldrig drömma igen.

Just nu sitter jag bara och tänker på alla sätt jag svikit mig själv.

Ge mig mitt liv tillbaka, ge mig tillbaks lyckan av att spela flöjt och sjunga. Glädjen av att få rita av havet sittande högst uppe på en klippa utan en tanke på att faktiskt hoppa. Ge mig tbx det som gjorde att jag orkade hålla mina vänner glada och hjälpa dem oavsätt vad.

Gömmer mig från världen, gömmer mig i mörkret. För det är där jag hör hemma..